Blog Image

SEbloggen

Återkoppling

Från fattighjon till kunder Posted on 2013-11-14 16:55

Christina Bernströms liv efter tiden i Tillinge.
Jag fick ett brev från Harald Bernström i Storvreta. Han var
barnbarn till Christina Olsdotter Bernström och kunde ge upplysningar om
Christinas vidare öde. Hon avled 15
december 1947 på ålderdomshemmet i Härnevi. Då hade hon varit sängliggande och
förlamad i benen i närmare 25 år. Hennes kropp var totalt förbrukad av hårt
arbete och av att ha fött 8 barn.

”Hon var gift med min farfar, Per Adolf Bernström, född 12
april 1859 i Hed Västmanland. Han avled 22 april är 1900 i Tillinge. De
arbetade båda på gårdar där min farfar var anställd som statare. De flyttade
ofta i förhoppning att det skulle vara bättre på nästa gård. Så blev det ej och
jag har en inspelning på band som jag gjorde 1979 med en av familjens barn,
Elna, som då var 87 år. Det är fortfarande vedervärdigt att höra hur arbetarna,
statarna hade det för drygt 100 år sedan. Som exempel i Björksta bodde de i ett
rum, i Hyvlinge i ett brygghusrum, i Kyrsta bodde de i kvarnen. I Wappa i ett
rum o.s.v. I Wappa snöade in under sängarna och barnen fick ligga i sängarna
hela dagen då det var kallt. De åt bara salt sill och potatis för det mesta.
Barnen fick turas om att gå i skolan för det fanns inte skor åt alla. De här
barnen, statarbarnen blev hackkycklingar i skolan av böndernas barn och min far
Martin var särskilt utsatt och kom att lida av en svår stamning.

Barnaskaran växte och med de förhållanden familjen levde
under blev det svåra slitningar. När barnet Elna en dag, 22 april år 1900,
kommer ut och skall bära in ved, har hennes far Per Adolf hängt sig i vedboden.
Hon beskriver exakt hur han var klädd och detaljer i hela situationen. Länsman
kommer och skär ner liket och de lägger honom på en dörr i en bod dit Elna
sedan smyger in och lägger sig gråtande på sin döda far.

Landshövdingen ger tillslut tillstånd att Per Adolf skulle
få ligga på Tillinge kyrkogård, han var ju självspilling, under vissa
betingelser. De fick inte taga in honom genom grinden, ingen begravningsakt. Det
grävdes en grop innanför, och Elna berättar: De hade spikat ihop en låda och
med lånad häst och skraltvagn gick vi efter åket till kyrkan. Det ösregnade den
dagen och när vi kom fram var det mycket vatten i gropen. Karlarna tog lådan
över muren och tippade den i gropen där den en stund flöt på vattnet men sjönk
snart bubblande till botten. Hålet skottades igen och vi gick hem.

Familjen flyttade snabbt till Tillinge ålderdomshem, där
bodde hela familjen, 7 personer. Det äldsta hade flyttat hemifrån. Dessutom var
Christina gravid med ett åttonde barn, Fritz, som föddes på Tillinge
ålderdomshem. Per Adolf var far till alla dessa åtta barn. Min farmor tillät
inte att barnen skulle äta bland åldringarna utan de åt alla i det lilla rummet
där de var inhysta.

Redan nästa år flyttades de till Härnevi ålderdomshem där
min farmor blev kvar i fyrtio år fram till sin död. Farmor arbetade dag och
natt för att försörja barnen, bl.a. i 15 år på mejeriet i Härnevi och även på
garveriet. För ett stort antal år sedan begav jag mig till Tillinge kyrkogård
för att bara få känslan av min anhörigas fasor. Träffade då en präst och vi kom
att prata om mitt ärende där. Vi hade så olika åsikter om vad som var rätt
eller fel, att vi blev osams och jag avlägsnade mig i vredesmod.

Det finns en notering: Begravningen skedde den 28 april år
1900 i tysthet med landshövdingens tillåtelse.

Har levt mitt liv med den föresatsen att alla människor är
lika värda trots att vi har olika förutsättningar. Samhället har tidigare
styrts av tro utan kunskaper. Är stolt och glad över det samhälle vi gemensamt
har skapat med öppenhet och frihet. I djupet av mitt hjärta bär jag på en stor
sorg över hur tidigare släktled har haft det bland den fattiga befolkningen”.

Harald Bernström

Storvreta



Åldringsvården i Tillinge

Från fattighjon till kunder Posted on 2011-01-26 18:03

År 1900 bor det 70 personer i Dorsilla. Där av är 26 s.k. fattighjon (37 %). Anledningen till att det fanns så många fattighjon i byn, var att socknen hade börjar med något som kallas socialvård. Fattighjon hette det på den tiden. Brukare används idag och det senaste är att de skall kallas för kunder.

Medelåldern på de boende i fattighuset var 55 år (median 71).

Nestor bland hjonen var Erik Brink f. 1809, alltså 91 år.

Där finns också Kristina Bernström f. 1860 i Äppelbo, Dalarna. Hon är 40 år och änka. Kristina har fört ett kring facklande liv och har 7 barn varav 6 bor på hemmet.

I folkräkningen 1890 bor Kristina i Eklunda Bred. Hon bär då efternamnet Olsdotter och är gift med Per Olof Bernström.

Troligtvis blir Kristina änka i slutet av seklet.

Kristinas barn som bor i Dorsilla.

Född.år Föd.ort

Eugenia Adolfina 1887 Giresta
Axel Teodor 1890 Giresta
Elna Viktoria 1892 Björksta
Johan Martin 1893 Simtuna
Hilda Kristina 1896 Torstuna
Gustaf Reinhold 1897 Torstuna

Föreståndare.

Bossen hette Axel Algernon Karlsson och var bara 37 år. Han var gift och hade två barn, två respektive tre år gamla.

Karlsson hade titeln Fattiggårdsföreståndare.

I Karlssons hushåll fanns också en 37-årig piga från Sunne i Värmland som har en sjuårig dotter Signe Marie oä.

Ordning och reda.

För att inte dessa fattighjon skulle ställa till oreda för övriga sockenbor, skapades ordningsregler.


Ordningsregler vid Tillinge ålderdomshem

1.

Pensionärerna skola iakttaga gudsfruktan, sedlighet och ett ordentligt uppförande. Noga ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av föreståndarinnan lämnas, samt visa henne och främmande personer skyldig hövlighet och aktning. Mot varandra vare pensionärerna vänliga och fridsamma. Svordomar och ohöviskt tal vare förbjudet.

2.

Alla i hemmet intagna pensionärer äro förpliktigade till och kunna vid det ansvar författningarna stadga, åläggas till arbete såväl inom som utom hemmet. Skolande anbefallda arbeten under tystnad med flit och ordning verkställas, samt vara aktsamma med elden såväl inom som utom hemmet.

3.

Då signal givas, skola dessa genast åtlydas.

4.

Under fristunderna skola pensionärerna förhålla sig stilla och anständigt samt sysselsätta sig med tillåten läsning, lagning av sina klädespersedlar och vara mera till snygghet och renlighet hörer.

5.

Pensionärerna skola beflita sig om den största möjliga renlighet, såväl med hänseende till deras personer som kläder, redskap och andra föremål. Den, som gör sig skyldig till uraktlåtenhet, ordning, osnygghet inom och utom hus, fördärvande av kläder, redskap, materiel och dyligt, och som icke genom varning låter sig rättas, anmäles hos nämndens ord.f, som straffar på sätt i förordningen föreskrivet är

6.

Inom varje sov- och arbetsrum utses bland pensionärerna en ordningsman, som har närmaste tillsyn över snygghet och ordning därinom, och vilkens för detta ändamål givna tillsägelser de äro pliktiga att lyda

7.

Det vare pensionärer förbjudet:

a) att efter aftonvisitationen bränna ljus

b) att utan tillstånd avlägsna sig från hemmet

c) att till hemmet hemföra brännvin eller andra starka drycker

d) att under några omständigheter röka tobak

8.

Ingen pensionär må vänta sig tillåtelse att gå utom hemmet på sön- eller helgdagar, därest den uppfört sig mindre väl under veckan eller missbrukat föregående utgångstillåtelse.

För de pensionärer, som bryta mot ordningsreglerna indrages snus, tobak och kaffe för en vecka, varjämte ock i svårare fall indrages på kosten.

NÄMNDEN

Man kan spekulera i hur dessa ordningsregler togs fram? Hur gick det till? Satt en grupp och ”spånade” eller var det en person som satt på sin kammare och ”tänkte ut” reglerna? Det lär vi aldrig få reda på. Man kan ändå inte befria sig från tanken att syftet med reglerna var att göra livet ännu jävligare än det var för dessa människor.

Tavlan med dessa ordningregler hänger idag på en vägg i ålderdomshemmet i Hummelsta som ett kuriosa. Att tavlan finns kvar kan vi tacka Karin Lehtonen för. Vid en städning hamnade tavlan på en hög med bråte som skulle kastas. Karin var observant och räddade den.

Fattighjonens hem låg i Dorsilla, men exakt var vet vi inte. Troligtvis låg det i närheten eller på den plats där det ny hemmet senare byggs.

Ett nytt ålderdomshem.

I februari 1933 ansöker Tillinge kommun om uppskov till färdigställandet av hemmet. Tidspress eller ont om pengar?

“Nya” åldersomshemmet i Dorsilla, byggt 1933 – 1934.

Foto, Sveriges bebyggelse.

Sommarresa.

Nu har humaniseringen inom åldringsvården gått så långt att kommunen bjuder på en sommarresa. Utfärden var den första i sitt slag. Det är en bussresa med start kl. 10 fm. med föreståndarinnan Hulda Lindblom och fattigvårdsstyrelsens ordf. Jonas Lundstedt som färdledare.

”Utflykten blev en rundtur inom fem socknar, varvid hembygdens minnen och sevärdheter passerade revy”.
Färden gick ner till Ängsö och vidare till Björksta kyrka. Resan fortsätter till Bred, Björksta och sedan till en fika i herr Lundsteds trädgård i Lundby. Vid halvfemtiden var man tillbaka vid ålderdomshemmet.
Detta kunde läsas i E-P 22 augusti 1938.

Tjugo år senare.

Ett nytt ålderdomshem skulle byggas. Vad skulle det bli av det gamla? Idén att göra det till en yrkesskola för fångar blev aldrig verklighet. Idag tillverkar Haga Mekaniska spannmålstorkar på tomten där hemmet låg.

E-P 20 november 1958.

Inflyttning.

Den 15 december får åldringarna flytta in i det ”hypermoderna ålderdomshemmet” med plats för 35 pensionärer.

”Kunde inte byggas för småslantar”.

Kommunalkamreren, tillika byggnadskommitténs och dess arbetsutskotts., ordförande, Hemmansägare Ernst Andersson i Hagby, ”tror emellertid att det avsedda beloppet 1.1 Mkr skall räcka till”. Åsunda kommun lånade 400 000 kr på 20 år från en bank. Från investeringsfonden lånades 340 000 kr och resten klarade man själva.